Dum, dummare, dummast?

Hur smart är man om man gör om samma monumentala idioti en gång till? Jag syftar givetvis på Mehdi Ghezalis förmåga att befinna sig på fel ställe hela tiden och råka i klorna på dels blodtörstiga amerikaner och att han nu blivit gripen i rättsosäkra Pakistan. Om han är skyldig eller inte verkar inte folk bry sig i, det enda som diskuteras är att det saknas bevis, amerikanarna är dumma och att Pakistan inte är ett land som är känt för sin rättssäkerhet.

Men vad gör man då i Pakistan med 50 000 dollar på fickan? Turistar som Jan Guillou påstår i sin krönika? Knappast. Dessutom angriper J.G sina antagonister och besudlar yttrandefriheten genom att kalla alla journalister och lagstiftare som inte tycker som han för “tokiga”. Gäller yttrandefriheten bara för honom och hans gelikar? Även om jag håller med om konceptet “oskyldig tills motsatsen bevisats” så betyder inte brist på bevis automatiskt att man är oskyldig. Man är bara smart eller har en jäkla tur. Om de inte kan bevisa något i Ghezalis fall gäller det senare för honom, för smart är han INTE.

Johanne Hildenbrandt ställer några mycket viktiga frågor och myntar samtidigt ett nytt uttryck, “svennejihadist”  i sin senaste och som vanligt lysande krönika. Vem sjutton är det som indoktrinerar och rekryterar dessa ungdomar? Och hur kan en 19-årig mamma som är uppvuxen i Sverige ta med sin tvååring till Pakistan? En annan viktig fråga är hur allt finansieras? Dessutom undrar jag varför det är så tyst från Sveriges alla muslimer och muslimska föreningar. Om de nu inte stöder terrorism (vilket de påstår att de inte gör) borde de väl skrika i högan sky och ta avstånd från dessa “svennejihader”. Så sker inte och då får man väl dra slutsatsen att alla som inte tar avstånd är för denna företeelse och detta beteende, öppet eller i lönndom. Skrämmande!

Böcker

Jag har alltid läst. Min gammelfarmor lärde mig läsa när jag var 4 år och sedan dess har jag läst. Jag har gjort en lista på mina favoritförfattare, eller ja, iaf börjat på den. Du kan hitta den under sidofliken “Bra böcker” ovanför. Jag tänker fylla på den varefter jag kommer på fler författare jag läst och tyckt om, de är ju så många.

Jag har precis börjt på  “Fördömd” av Johanne Hildebrandt. Det är första boken av henne jag läser, men jag har läst alla hennes kolumner i AB och gillar hennes åsikter. Smart, ärlig och insiktsfull är väl de ord som jag tycker bäst beskriver Johanne, hoppas hennes böcker håller samma klass som hennes kolumner.

Om man ser på vilka författare jag listat hitintills så ser man att deckargenren är kraftigt överrepresenterad. Det beror inte på att jag bara läst deckare, det beror på att jag läst deckare de senaste fyra åren och det är därför de dyker upp först i huvudet. Jag kan ärligt säga att det är böcker som har räddat mig från att bli tokig under min sjukskrivning. Böcker och internet. När man ligger och knappt kan röra sig är inte utbudet så stort, men böcker sviker aldrig. De bästa böckerna griper tag i en så till den milda grad att man glömmer allt omkring sig. Jag har tom lyckats fötränga smärtan när jag läst vissa böcker, och där har ljudböckerna varit oersättliga. Med en ljudbok kan jag nämligen lägga mig i den ställning som är skön för ryggen, och inte den som funkar för att läsa en bok. Nu ska jag lägga mig till rätta med “Fördömd” uppläst med Katarina Ewerlöfs underbara läsarröst.

Kan man tjäna pengar på sin slöja?

Jag läste en artikel på Newsmill, skriven av Merit Wagner. Hon hade skrivit en milslång utläggning om otyget att DO-anmäla all kritik mot slöja, burqa och långärmat till DO för att på så sätt tjäna lätta pengar då de flesta arbetsgivare hellre går till förlikning med ekonomisk kompensation, än tar striden och riskerar negativ publicitet. Min kommentar till artikeln löd så här:

Vad är problemet? Det är väl bara att förbjuda förlikningar och ekonomisk kompensation i diskrimineringsärenden? Det skulle rensa bort de oseriösa ärendena som bara är ute efter pengar. Om man känner sig felbehandlad måste väl upprättelse vara prio ett, inte ekonomisk kompensation.

Det förutsätter ju givetvis att rättegången är gratis för både anmälare och anmäld. Det är väl en utmärkt post att lägga de 93 miljoner/år som DO har i budget på. Det skulle dessutom få dem att tänka till lite extra innan de tog upp vilket mål som helst till rättslig prövning och inte, som nu, hugger på allt som rör sig. Givetvis skulle sträng tystnadsplikt gälla innan ärendet är avslutat. Inget “gråta ut”-repotage eller indignerade artiklar om hur orättvist allt är, gör man det så har man automatiskt förlorat rättstvisten. Efteråt däremot, kan man få gråta ut var man vill.

Hundvett och barnuppfostran

Jag gick ner till stranden i helgen. Redan när jag närmade mig stranden hörde jag vilda hundskall. Jag är inte hundrädd, men jag tycker inte om när hundar, speciellt om  jag varken känner hund eller ägare, kommer framspringande mot mig i full fart. Detta trots att både matte och husse gapade i högan sky efter dem. Nå, till slut återvände hundarna till dem, mer för att de insåg att jag var mindre intressant än pinnarna och vattnet, än av en vilja att lyda matte och husses kommandon misstänker jag. Jag slog mig ner i min solstol och uthärdade en timmes skällande, sandstänk, vattenskakningar från dyblöta pälsar och ägarnas eviga tjatande och gapande. De saknade totalt pondus och hade ingen som helst pli på hundarna som glatt gjorde som de ville hur mycket de än gapade. Då det är en ganska liten strand hade jag dock inget val än att sätta mig så långt bort jag kunde komma, ca 15 meter, trycka in hörlurarna och försöka koncentrera mig på “Röda stråk” av Elizabeth George så gott jag kunde.

Jag hade god lust att upplysa dem om att det råder koppeltvång i Stockholms län, och att det dessutom inte är tillåtet att bada hundar på kommunala badstränder, men jag orkade faktiskt inte ta konflikten. Folk som har två kamphundar som de inte har pli på brukar dessutom sällan höra på dylika argument utan hellre tala om för kärringjäveln att hålla käften och sköta sitt eller gå därifrån. Många förbud är löjliga, men koppeltvång och badförbud för hundar på människobad fyller faktiskt en funktion. Dessutom är det inte svårt att förstå varför förbudet har ansetts nödvändigt, inte efter den timslånga uppvisningen jag fick i konsten hur man inte får pil på sin hund.

Efter en timme kom en barnfamilj ner till stranden och då hade de iaf vett att ropa in hundarna, men inte vett at koppla dem. De smet ideligen ner till vattnet till en del barns förtjustning och andras skräck. Till slut kopplade de hundarna och ett visst lugn infann sig på stranden.

Snart var stranden full av barn och föräldrar. Framför mig i vattnet stod en kvinna och hennes väninna och pratade. Hennes dotter stod bredvid och tjatade på henne för att få uppmärksamhet, och till slut skrek hon i ren frustration av att bli ignorerad MAMMA!!!! Då vänder sig kvinnan om, böjer sig ner tills hon har sitt ansikte fem centimeter från sin dotters och vrålar med sina lungors fulla kraft: SKRIK INTE ÅT MIG!!!! Hon har nog aldrig hört uttrycket: Barn gör inte som man säger, de gör som man gör. Då fick jag nog av idioter för dagen och gick hem.

Islamofobi

Är jag Islamofob? Ja, det är jag. Det spelar ingen roll hur mycket skit jag får för det, hur många muslimer som försöker övertyga mig om religionens storhet, och det spelar heller ingen roll hur många gånger det hävdas att det är de som tolkar Koranen fel som gör den ful. Nu är det ju så att jag hyser lika stor skepsis till alla religioner, det är alltså inte bara Islam jag anser vara en saga eller rent ut sagt förbannad lögn.  Islamofob är alltså ett för litet ord, religionofob kanske? Jag vet inte om det ordet finns, om det inte finns har jag just skapat det. Varför denna fixering vid en högre makt? Varför kan man inte bara acceptera livet som det är. Man föds, man lever sitt liv och försöker göra det så meningsfullt och lyckligt som möjligt, sen dör man. Varför måste livet ha en högre mening än så, och varför måste en del människor prompt tro att man ska få leva vidare efter döden? För det är väl det religion handlar om? Att  leva sitt liv efter humanitära regler och normer (som alla religiösa hävdar att deras religion baseras på) kan man ju göra även utan att tillhöra en religion, men man kan inte komma till paradiset.

Som trogen läsare av Nima Dervish blogg blev jag överlycklig när han öppet erkände att han också var islamofob. Han försökte också förklara (liksom jag har gjort ett otal gånger) att man visst inte hatar muslimer och är främlingsfientlig för den sakens skull. Med den retoriken skulle jag hata alla religiösa människor, och det gör jag inte även om jag har svårt att förstå hur de kan leva sitt liv efter urgamla sagor. Livet är så fyllt av måsten, förbud, restriktioner och moralprinciper om hur man bör leva och vara, utan att man behöver pålagringen av en guds moralpanik också. Nu hävdar ju många att samhällets regler och normer alltid bygger på någon slags religion, men jag hävdar tvärtom. Alla religioner bygger på de regler och normer som de sagoberättare som skapade religionen stod för, och de levde ju inte igår någon av dem. Förutom att många av dessa sagor är urgamla och samhället såg helt annorlunda ut då, så har människor dessutom förvrängt och tolkat dem efter eget behag under århundradens lopp.

För mig är tro och religion två skilda saker. Att tro på något är aldrig fel, men en religion är något som skapats av någon annan. En tro måste enligt min åsikt vara personlig, att fösas runt i en skock och okritiskt anamma någon annans ord för vad man ska tro på är inte att tro, det är idioti. Sin egen tro måste man skapa utifrån det man själv står för och hur man själv vill leva. Tänk vad världen skulle se annorlunda ut om alla hade sin egen tro, sin egen “gud” om ni så vill, och höll den för sig själv. Hur mycket av det lidande som religioner, och tjafset om vems Gud som är den enda och rätta, hade inte kunnat undvikas om alla fått bli salig på sin egen tro.

Varför?

Varför startar man en blogg?

• För att skriva av sig? Antagligen, och det är skönt ibland.
• Något att säga? Kanske, beror nog på vem du frågar.
• Exibihonism? Definitivt, annars kan man ju skriva traditionell dagbok.

Vilken kategori jag tillhör? Alla tre!

Varför döper man den till “Liberalist, javisst” då? Ja, först och främst för att jag är liberalist, men också för att namnen “Liberalen” och “Liberalisten” tydligen redan var upptagna. Det lät liksom inte riktigt lika klatschigt med “Liberalen, javisst”.

Jag verkar ha förmågan att reta gallfeber på de flesta, både som person, men också då jag som sann liberal inte tillhör något speciellt “läger” utan hela tiden står lite mitt emellan. Mycket beroende på att jag alltid försöker se allt ur fler än ett perspektiv tror jag, även om mina sympatier ofta tillhör en av sidorna. Det är alltså inte så att jag saknar bestämda åsikter, jag ogillar bara den enögdhet många uppvisar. Visst är det bra att tro på sin sak, men att se helheten och också försöka förstå “den andra sidan” ger ofta mer än att bara gå på som en bulldozer och mala sina argument in absurdum.