Islamofobi

Är jag Islamofob? Ja, det är jag. Det spelar ingen roll hur mycket skit jag får för det, hur många muslimer som försöker övertyga mig om religionens storhet, och det spelar heller ingen roll hur många gånger det hävdas att det är de som tolkar Koranen fel som gör den ful. Nu är det ju så att jag hyser lika stor skepsis till alla religioner, det är alltså inte bara Islam jag anser vara en saga eller rent ut sagt förbannad lögn.  Islamofob är alltså ett för litet ord, religionofob kanske? Jag vet inte om det ordet finns, om det inte finns har jag just skapat det. Varför denna fixering vid en högre makt? Varför kan man inte bara acceptera livet som det är. Man föds, man lever sitt liv och försöker göra det så meningsfullt och lyckligt som möjligt, sen dör man. Varför måste livet ha en högre mening än så, och varför måste en del människor prompt tro att man ska få leva vidare efter döden? För det är väl det religion handlar om? Att  leva sitt liv efter humanitära regler och normer (som alla religiösa hävdar att deras religion baseras på) kan man ju göra även utan att tillhöra en religion, men man kan inte komma till paradiset.

Som trogen läsare av Nima Dervish blogg blev jag överlycklig när han öppet erkände att han också var islamofob. Han försökte också förklara (liksom jag har gjort ett otal gånger) att man visst inte hatar muslimer och är främlingsfientlig för den sakens skull. Med den retoriken skulle jag hata alla religiösa människor, och det gör jag inte även om jag har svårt att förstå hur de kan leva sitt liv efter urgamla sagor. Livet är så fyllt av måsten, förbud, restriktioner och moralprinciper om hur man bör leva och vara, utan att man behöver pålagringen av en guds moralpanik också. Nu hävdar ju många att samhällets regler och normer alltid bygger på någon slags religion, men jag hävdar tvärtom. Alla religioner bygger på de regler och normer som de sagoberättare som skapade religionen stod för, och de levde ju inte igår någon av dem. Förutom att många av dessa sagor är urgamla och samhället såg helt annorlunda ut då, så har människor dessutom förvrängt och tolkat dem efter eget behag under århundradens lopp.

För mig är tro och religion två skilda saker. Att tro på något är aldrig fel, men en religion är något som skapats av någon annan. En tro måste enligt min åsikt vara personlig, att fösas runt i en skock och okritiskt anamma någon annans ord för vad man ska tro på är inte att tro, det är idioti. Sin egen tro måste man skapa utifrån det man själv står för och hur man själv vill leva. Tänk vad världen skulle se annorlunda ut om alla hade sin egen tro, sin egen “gud” om ni så vill, och höll den för sig själv. Hur mycket av det lidande som religioner, och tjafset om vems Gud som är den enda och rätta, hade inte kunnat undvikas om alla fått bli salig på sin egen tro.

4 kommentarer

Kommentarers RSS TrackBack Identifier URI